Tillbaka till kärnan av Scrum och agilt

Kokoro: japanska för hjärta, själ, känsla.

Jag har den senaste tiden gjort en större turné hos en klient och besökt många utvecklingsteam. Syftet har varit att lansera organisationens definition av ”klart” (eng.definition of ”done”). Jag har ofta börjat med att höra mig för om deltagarnas tidigare erfarenheter av Scrum eller agilt. Inte sällan är den självbedömda nivån ett par år till i vissa fall över tio år. Skämtsamt brukar jag vilja sätta deras kunskap på test med en enkel fråga. Förvisso enkel, men svaret är inte det och beroende på vilka svar brukar jag anpassa innehållet i återstående workshop. Frågan lyder: vad är syftet med Scrum? Nå, ta några ögonblick och fundera innan du läser vidare.

The Scrum framework, emphasizing feedback loops.

Svaren brukar komma efter några få ögonblick: teamen ska kunna självorganisera! team ska vara mer innovativa och kreativa! något om inspect and adapt! ha daily stand-up *skratt i rummet*. Efter ett par minuter med förslag, varav ingen var accepterad av mig, börjar gruppen bli irriterad och kräva mig på svar, om jag nu ska komma i min Star Wars t-shirt och veta bäst. Mitt svar, som jag hörde den från min Scrum.org tränare Simon, är: utveckla åtminstone ett KLART, alltså potentiellt levererbart, inkrement av produkten varje sprint, utan undantag. Rummet är tyst. Drop the mic and walk away, som Simon skulle ha sagt. Så enkelt, fast kompromisslöst. Utan det, ingen inspektion eller anpassning. Utan det, ingen transparens.

Clear as a black box.

Jag har en stor familj. Vi har tre små barn, fast de skulle protestera vilt över ”små”. En hund, en katt och min son har en kanin. I gryningen innan dagens workshop fick jag en snilleblixt när jag rastade vår hund.

Max & Moa

Efter att ha levererat svaret om syftet med Scrum passade jag på att utnyttja tystnaden till att böja mig ner till min medhavda påse med obligatorisk faciliteringsmaterial (tänk Neulandpennor, Sharpies och PostIts) . Jag tog upp en inte alltför stor svart påse, knuten i änden och tydligt innehållandes något mjukt. Jag frågade deltagarna om de visste vad det är och vad den innehåller. Stämningen var spänd, någonstans mellan fnitter och förväntan och jag älskar den. Då är det tydligt att deltagarna är fokuserade och tänker. Dogshit! svarar någon. En annan: waste! Jag: no, this is what a team delivers when not ”done”.

A pile of undone work.

Jämförelsen kan tyckas brutal, men jag står fast vid den. Kanske finns det något värdefullt i påsen, kanske inte. Definitivt inget att visa upp för att få återkoppling av intressenter eller användare. Absolut inget som en seriös organisation bör basera framtida planer och antaganden på. Vad får vi om vi har en stor organisation där många team levererar dessa påsar, gång på gång? Pile of sh*t! skriker en deltagare. Jo, det håller jag med om, och sannolikheten ökar med tiden att den kommer att träffa den omtalade fläkten. Konsekvensen då? Tänk kris, med pågående ”task force” som ska lösa stora buggar. Tänk övertid. Tänk arga och trötta chefer, för att teamen inte fattar vad kvalitet innebär. Tänk arga och trötta teammedlemmar, som inte fattar hur vi hamnade här, igen. Trots agilt, och fina och dyra ramverk.

Alistair Cockburn’s Heart of Agile

Använd för all del ramverk och elektroniska ärendeshanterare och komplicerade förgreningsstrategier, men glöm för allt i världen inte bort syftet med allt! Regelbundet, åtminstone med en sprints kadens, utveckla ett klart, på riktigt klart, produktinkrement,som ni antingen kan släppa till kund eller lära er något om nästa steg. Eller som Alistair Cockburn skulle säga: Collaborate, Deliver, Reflect and Improve. Then repeat.

Gilla och dela gärna det här inlägget:

november 1, 2018

Tags:



LinkedIn
Facebook
Facebook
Instagram
Follow by Email